The short story of ”Mums”

Jag har ju inte skrivit så mycket om Modesty (f 2010 eQuintender-Maraton-Ganesco-Utrillo), ADHD-hästen, alias Mums. Hon har alltid varit väldigt speciell och svår. Hennes mamma dog i tarmvred när hon bara var 4 månader så hon fick en väldigt tråkig start på livet. Hon har alltid varit väldigt ängslig och lättstressad med enorma reaktioner för allt. Det var en riktigt liten skrutt som kom till gården hösten 2010. Jämfört med de andra fölen var hon då inte mycket att hänga i julgranen. När ungstona var 1 år och skulle börja gå på bete tillsammans sprängde Mums staket efter staket om det dök upp något vilt i hagen. Det blev ohållbart och vi köpte då ett flockledarsto, nordsvensken Korita, som direkt tog sig an Mums med hull och hår. Det fungerade så otroligt bra och Mums kom äntligen till ro i hagen med sin nya plastmamma och kompisarna förstås.

Modesty längst fram, nyss kommit till gårdenMums första dag på Birgesdal

Mums har på grund av sin start i livet antar jag, alltid varit väldigt klen och när vi skulle rida in henne på hösten då hon var 2.5 tyckte Helen att det kändes som att rida ett föl. Idag hade jag nog kanske inte gett mig på att rida in henne men för mig var det bara så innan, de skulle ridas in vid en viss tidpunkt. De skulle ju genomföra treårstest sedan. Att hon sedan var helt fantastiskt snäll och cool med inridningen tog vi ändå som ett gott tecken. Hon var den första av de tre kompisarna som blev riden på riktigt. Tror det tog kanske 2 veckor. Ganska snart hade hon både travat och galopperat med Helen på ryggen och det gick jättebra så sedan fick hon en lång ridpaus över vintern. Då passade vi på att löshoppa ganska mycket och det gjorde hon väldigt bra.

Mums löshopparMums löshoppar

Hon gjorde ett helt ok treårstest men det blev inga diplom. Hon fick en lång vila efter treårstestet och vintern innan hon blev 4 bestod bara av mysiga uteritter. Hon var fantastisk ute i skogen. Jättecool och struntade helt i om kompisarna galopperade iväg. Höll inte på med några dumheter alls. Helen red henne mest, då hon fortfarande var lite ”klen” och jag kände mig klumpig på henne, och hon var så lyrisk över Mums fina galopp och hennes fina mun. På våren som 4-åring började vi hoppa lite uppsuttet. Vi började som man alltid gör med bommar på marken och travbommar som hon gjorde alldeles utmärkt. Hon hoppade också glatt och fint sina första banor med Helen på ryggen. Men någonstans här hände något och jag minns inte exakt vad. Hon blev nämligen väldigt spänd för bommar på marken. Särskilt om hon själv råkade skvätta grus på dem. Jag trodde att lösningen var att göra det ofta, alltså rida bommar, men faktum är att problemet bara eskalerade. Kanske för att vi gick på henne för tufft. Ja det förekom även ridspön här, efter att vi provat allt annat, och det var förstås jäkligt dumt. Det blev faktiskt farligt till slut då hennes lösning på problemet var att istället hoppa över 5 travbommar… Även om vi fick igenom det och tyckte att hon till slut travade bommarna lugnt varje pass så var det nästa pass som om hon aldrig sett en bom i hela sitt liv. Där av kanske smeknamnet ADHD-häst. Nu förstår jag kanske lite mer vad som hände och att hon inte kunde ta in informationen ändå för att hon var för spänd och avstängd mentalt.

Så, vi lade faktiskt ner det där med bommar och hoppade istället. Det gick alldeles utmärkt. Vi var till och med iväg och red en CR på en annan anläggning. På hösten skulle vi passa på att hoppa bana på gräs med massor av titthinder på Skedala och hon var hur fin som helst. Helen blev lite övermodig och styrde mot ett hinder med väldigt läskig skylt med en märklig skugga framför och Mums stannade. Det var inte superdramatiskt men Helen gled tyvärr av och landade illa på en bom på marken och skadade foten. Hon hoppade upp och red vidare då och hoppade ett språng till som var helt odramatiskt. Mums fick automatiskt en paus efter det eftersom Helen var skadad ett bra tag. Jag lät då ett par andra ryttare hoppa Mums då jag själv är för feg. Big mistake… Mums var så van vid Helens fina ridning och blev nu plötsligt väldigt sliten och härjad i sin känsliga mun. Jag tänkte inte SÅ mycket på det då, det var ju jag som bett om hjälp att rida henne, men jag lade märke till att hon började rusa mot hinder och även dra iväg efter. Det hade hon inte gjort innan. Hon tappade också sin fina galopp och blev väldigt ”platt”. Jag försökte påpeka för ryttarna hur jag ville att hon skulle ridas (typ inte sågas i munnen och knäppas av i halsen) men fick inte tillräckligt gehör och tänkte ändå att det var positivt att hon fick hoppa och hon såg ändå glad ut under själva hoppningen. Hade jag bara fattat hur illa de faktiskt gjorde Mums i munnen hade jag ju självklart avbrutit det långt tidigare. Helen var sedan tillbaka runt jul och hade börjat rida henne igen men upplevde henne väldigt förändrad. Hon var väldigt spänd i ridningen och man såg att något var fel men vi kunde inte sätta fingret på det. Hon var väl ”bara” ADHD-häst… Till slut kunde Helen bara skritta utan att hon stressade upp sig fullständigt och jag var ganska uppgiven. Tack och lov såg jag då plötsligt vid ett ridpass att Mums gjorde något konstigt med munnen och just det passet höll hon faktiskt på att slänga av Helen i panik. Då hade hon varit och hoppat med en annan ryttare bara ett par dagar innan. Plötsligt föll faktiskt alla bitar på plats. Det som jag själv sett och irriterat mig på HADE faktiskt påverkat Mums rent fysiskt. Hon hade fruktansvärt ont i munnen! Vi fick faktiskt påminna oss med hjälp av gamla filmer att hon innan faktiskt hade varit en fullt fungerande häst…

Jag hade ju börjat rida logiskt då på de vuxna hästarna och även påbörjat en kurs vid hand. Helen var helt inställd på att haka på det logiska. Vi red iaf inte Mums alls på ett par veckor och jag jobbade bara med henne vid hand då, i grimma. Hon svarade superfint på arbetet vid hand och blev betydligt lugnare. Särskilt som hon märkte att det inte drog i munnen. Då vi satte igång igen hade vi bytt till ett Nova-bett för att ändra på något och vi började om på noll med logisk skritt från början. Detta var i mars i år. Så otroligt fint hon svarade på det arbetet! Redan första passet gick hon och sökte sig så fint framåt och gäspade och blev så nöjd. Vi red jättekorta pass. Så fort hon gjorde något riktigt bra så avbröt vi. Tror vi höll oss till bara skritt i minst en månad. När vi var säkra på att munnen var överstökad och skritten fungerade så började vi trava lite smått. Det gick väldigt fort från början och hon var väldigt spänd över ryggen men nästan från första passet så nådde i ändå dit vi ville, hitta en lugn trav med lång hals. Då avbröt vi direkt för att det skulle vara positivt för henne. Länge var vi rädda för att gå över gränsen. Mums har hela tiden skött sig exemplariskt och både jag och Helen har varit chockade och rörda över vilken förändring hon gjort. Denna filmen visar Mums som genomför skrittprovet i grundkursen i logisk ridning i mars.

Nu har Mums varit med på ett par liveträningar i logisk ridning och vi har fått bra verktyg att jobba med. Här är Mums på sin första logiska liveträning i början på april:

Hon har stadigt blivit bättre och bättre och tryggare och tryggare och på liveträningen v26 så galopperade faktiskt Helen henne för första gången på banan på ett halvår. Det var fantastiskt att se, även om det gick fort, haha. Jag galopperar henne inte ännu alls då jag själv är för dålig på att rida galopp och skulle bara börja bromsa henne om jag tyckte att det gick för fort men Helen är supercool. Däremot red jag ett skritt- och travpass på banan senast idag som kändes helt fantastiskt. Lugn och avspänd från första steget och fin lugn trav, ja till och med lite väl långsam nu faktiskt. Hon har börjat bli översamlad så nu kan man verkligen börja rida framåt. Jag jobbade mycket med flipperkulan i traven eftersom hon gärna lägger vikten på inner fram i svängarna och hon blev så fin, och så trött! Både fysiskt och psykiskt. Hon tvärsomnade efter passet och var så himla nöjd. Ingen ADHD så lång ögat kunde nå. Hon ger en otrolig ridkänsla nu och är ju en väldigt vacker häst.

Mums o Helen träningsveckan v 26

På liveträningen i maj fick Helen och Mums genomföra en väldigt speciell träning. Ett fokuspass som mest var träning för Helen:

Här är senaste travfilmen på Mums. Den är från förra veckan. Jämför man med första filmen på henne så är det en enorm skillnad. Otroligt kul att följa hennes utveckling nu

Den här damen kommer man att behöva gå väldigt långsamt fram med men hon är värd det. Hon litar 100 % på mig nu och jag måste verkligen förvalta det. Jag hoppas ju att vi ska kunna börja hoppa igen framöver men har inte alls bråttom. Tanken är ju att en del av hästarna ska säljas, hon var väl en av dem. Men det krävs verkligen rätt människa till henne, annars kommer det att bli fullständig katastrof och då behåller jag hellre henne till rätt tillfälle. Kanske blir hon lugnare och mindre känslig när hon blir äldre. Helen jobbar lämpligt nog just med barn med speciella behov och hon säger att ADHD barn ofta blir bättre med åldern. Får väl hoppas att det gäller för hästar också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *