Det börjar hänga ihop!

Det börjar verkligen hänga ihop för mig nu, alltihop. Allt eftersom veckorna går så trillar nya onlinelektioner in och man gör sin läxa och tror just där och då att man fattat och gör rätt. Men så går det några veckor till, någon månad kanske, och DÅ trillar plötsligt en pollett ner om vad som egentligen menades med en äldre lektion. Det är så häftigt!
Jag är ju extremt bortskämd som har så många olika hästar att öva på. De tar åt sig saker olika och visar mig ofta hur det egentligen ska vara. Oxy är den som lärt mig allra mest men även unghästarna bidrar genom att vara så ”oförstörda” och svara på hjälper utan att ha lärt sig massa trix för att slippa, som de vuxna hästarna. Det uppstod en liten diskussion idag på forumet för Logisk Ridning på facebook. Det var en fråga om vilken lättridningsteknik hästarna föredrar. Ja just det, lättridningsteknik! Lättridning går nämligen att göra på väldigt många olika sätt beroende på vad man vill uppnå. Tänk om man tidigare i livet fått all denna kunskap… Jag började fundera och insåg att alla hästarna nu verkar uppskatta och svara på alla möjliga varianter av lättridning.
Det är ju ingen hokus pokus detta. Jag inser själv att mycket att det jag gör nu och som ingår i lektionerna, har jag gjort förr. Fast då omedvetet. Jag börjar tro att jag faktiskt ändå har en viss känsla men har bara aldrig fått stöd för ”min” ridning av olika tränare. Dessa har istället velat att jag kommer tyngre ner i sadeln, lutar mig bakåt, jagar på hästarna framåt, håller emot med handen… Allt som känts helt fel för mig själv. Jag har ju till exempel själv känt att jag stör hästarna om jag sitter ner när jag själv inte vill, när hästen inte bjuder in till det. Varför ska jag göra det då? Jo självklart måste jag det om jag ska tävla men om vi pratar om att träna och stärka själva hästen kan man ju arbeta på ett helt annat sätt. Om man bara får lära sig hur.
Nu får jag ju äntligen egentligen rida som jag alltid velat, med den skillnaden att jag nu gör allt extremt medvetet. Jag har nu en tanke/ett precist mål för varje häl som vinklas, lår som spänns till, sittben som påverkar, vilken lättridningsteknik jag använder, hur jag spänner ryggen, hur jag vinklar mitt bäcken, hur jag använder tyglarna… Jag vet att den hjälp jag gör är logisk och naturlig för hästen och får jag inget svar så väntar jag bara, jag vet att svaret kommer. Jag har fått ett självförtroende på hästryggen och det känns helt fantastiskt. Hästarna känns nu otroligt lugna, trygga och tillfreds med mig på ryggen och vi börjar kommunicera på ett väldigt trevligt sätt.
Jag har ju långt kvar i utbildningen och det känns verkligen jättekul. Samtidigt känner jag att saker automatiskt börjar falla på plats, som säkert egentligen kommer just längre fram. Mina hästar börjar ju inte på noll och allt eftersom jag hittar ”nycklar” till var och en av dem så ger de mig mer och mer tillbaka. Jag har plötsligt börjat hitta rätt i galoppen, även om vi inte tränar på just det, och jag har nu förstått exakt vad jag har gjort fel där. När jag nu anpassar mig efter hästen (och gör rätt) så släpper mer och mer i galoppen. Oxy börjar jobba väldigt fint i galoppen och efter att ha haft en obehaglig ”vobblig” känsla i galoppen på henne så börjar den kännas riktigt härlig och hon är extremt lyhörd för mina hjälper nu. Och, detta kommer efter enbart detaljerat och noggrant arbete i skritt. Då vet man att man trots allt fokuserar på rätt saker, när allt annat plötsligt känns enkelt.
Idag när jag var ute i skogen på ett superpass på Donna så funderade jag just på vilken lättridningsteknik jag använde och då slog det mig. Nämligen alla! På en sträcka på 100m tror jag att jag växlade lättridningsteknik minst 50 ggr. Ja, nästan vartannat steg, helt efter hur Donna svarade och agerade. Det är ju så det egentligen är. Man väljer inte en teknik och kör på den (förutom när man ska lära sig den förstås) utan man känner hela tiden av vad hästen behöver och vad man själv vill uppnå och anpassar sig därefter, nu med en otrolig medvetenhet om vad man gör.
Ett av mina mål har ju varit att få Mums lugn, trygg och positiv. När jag red henne igår på banan och närmast kunde jämföra henne med en kossa (!) insåg jag att vi kommit väldigt långt. All hennes lättridning har hittills varit lugnande och lösgörande. Nu kan jag äntligen börja rida framåt på en avspänd, schvungig, trygg och väldigt lyhörd häst. Jag funderade till och med på att galoppera henne igår men behärskade mig. Jag vill ha ännu mer kontroll på mig själv först och ett kvitto på att jag gör rätt, innan jag börjar med galoppen på unghästarna. Det vill jag därför titta på nästa liveträning.
Jag har ju verkligen tagit det extremt försiktigt med Donna eftersom hon/vi har så mycket tråkigt bagage. Men, även Donna galopperade som aldrig förr på banan häromdagen och jag börjar få ett självförtroende även på henne. Det har suttit väldigt långt inne men jag börjar tro att vi faktiskt fixar det här till slut! 😀

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *