Känslan

Jag har på senare tid börjat inse att jag faktiskt ska lita på min egen känsla. Ju längre tiden går och ju mer jag lär mig och förstår så inser jag att jag själv faktiskt ändå alltid tänkt rätt. Jag har nog en ganska bra känsla helt enkelt, jag törs säga det. Jag har inte haft full nytta av den innan för jag har inte vetat hur jag kan eller ska hantera det jag känner. Ingen instruktör har tidigare heller kunnat hjälpa mig. Min känsla har ju alltid varit att hästar är mer eller mindre sneda på olika sätt, men mina påpekanden har alltid ignorerats av instruktörer för DE har ju i sin tur faktiskt inte vetat hur de ska lösa problemet. En sak är jag ju dock helt säker på och det var jag egentligen även redan då. Lösningen var ju inte att rida ännu en sluta där jag sitter snett eller rida några fler varv på volten med mig utroterad och hängande på utsidan av hästen.

Ma Donna BDL och Anne Saari  140330

Grejen är att det finns ju väldigt många sätt en häst kan vara sned på, och dessutom är ju även ryttaren (jag) sned. Det gör det hela ännu svårare. Och även om jag kände det så kunde jag ju som sagt inte åtgärda det på rätt sätt. Jag har jobbat väldigt aktivt med min egen snedhet under det senaste året vilket gör att olika snedheter hos olika hästar nu är lite lättare att lokalisera, att hålla isär och att påverka. Med alla verktyg jag har nu från min utbildning känner jag att jag faktiskt kan lösa alla problem som jag hittills iaf stött på. Det känns väldigt tryggt! Det tar sedan tid att stärka både sig själv och hästarna för att långsiktigt påverka en snedhet. Det är lite det som är utmaningen och tjusningen med ridning i allmänhet och i synnerhet dressyr. Och, när det fungerar blir allt annat (tex olika dressyrrörelser) väldigt enkelt.
Jag minns att jag funderade över detta när jag tittade på träningen med andra ekipage för den tränare som lett till mest problem för min del. Oftast kom ju nästa ekipage in på banan och värmde upp medan passet innan avslutades. Jag minns att det ofta såg så himla mjukt, fint och harmoniskt ut. Underbart att se. Men, så började då själv lektionen. Det var sedan 45 minuters ”krig” med händer, spön och sporrar för att paketera in alla hästar i den där formen som de skulle ha. Hästarna försökte visa att det tog emot och vissa protesterade högljutt men det löstes med mer våld. Jag har sett tränaren i vredesmod jaga och slå en av hästarna med långpisken (då ryttaren satt på…). Fruktansvärt obehagligt och jag ångrar bittert att jag inte sade något då… Där vet jag att gränsen definitivt hade gått för mig som ryttare. Jag hade aldrig kommit tillbaka, men det gjorde faktiskt den här ryttaren.
Det tråkiga är att jag och de andra eleverna som red för denna tränare nog aldrig haft större framgångar på tävlingsbanan än det här året/åren som den träningen pågick. Då måste ju det vi gör vara rätt? Jag hade ont i magen inför varje träning för innerst inne kändes det ju så fel, men jag deltog ju ändå och under en ganska lång period. Under den tiden minns jag dessutom att jag till och med försvarade ridningen och tränaren då ryktet spred sig att han var ”hård”.

Oxygen ABG och Anne Saari Oxy våren 2013

Hursomhelst, efter ca 45 minuters krig som jag kallar det, så hände oftast något med hästarna. De kämpade ju med sitt yttersta för att försöka vara till lags och man fick då ofta några minuter med en ”häftig” känsla i slutet av passet. Svårt att förklara men hästen kändes ”som det ser ut på TV”, det måste ju också vara bra? Det var givetvis falskt och frambringat med våld men man blev lätt lurad att det var bra, typ masshjärntvätt. En av deltagarna, som nog också hade en liten ond aning, sade en gång till mig att hästarna ju kunde kännas så fantastiska på de här träningarna men hon reflekterade över att hon sedan aldrig kunde återskapa det och alltså komma dit själv, mellan träningarna. Det var givetvis för att de flesta ryttare inte rider med sådan våld när man rider själv, inte på det viset iaf. Ridning ska aldrig ske med våld. Det ska inte vara kämpigt. Hästen ska kännas så fin som den gjorde när du lämnade banan förra passet! Den ska kännas bättre och bättre och starkare och starkare för varje träningspass och det ska kännas glädjefyllt och som ett samarbete där man utmanar gränser och provar sig fram tillsammans. Det är min fulla övertygelse!
Därför börjar jag fundera över om inte fler människor faktiskt ändå har den där känslan. Det är kanske först när någon (tränare) börjar ”lägga sig i” som ryttaren slutar lita på sin egen känsla och istället bara gör som tränaren säger. Jag vet och såg att det inte var många av de ryttarna som tränade för denna tränare som tex kunde sitta mitt över sin häst (precis som jag). Det man egentligen borde lagt fokus på där vore självklart att arbeta med att korrigera ryttaren. Inte träna på att hålla fast hästen i munnen för att kompensera för snedheten i det ena dåliga bytet eller skolan efter den andra. Vill man verkligen bli en bättre ryttare MÅSTE man jobba med sig själv och sin liksidighet. Det finns olika sätt att göra det. Jag förordar centrerad ridning om man vill jobba med det uppsuttet. Avsuttet tycker jag att Yoga är överlägset bäst. Inom Art2Ride påpekas ofta att ”you can never be a better rider than you are fit”och det stämmer väldigt bra. Du kan tex inte vara en bra ryttare om du sitter och spänner dig på grund av ryggsmärtor. Nog om det!

Det jag skulle lyfta fram var att jag hoppas att fler ryttare faktiskt vågar lita mer på sin egen känsla när man rider. Det man känner är förmodligen rätt. Om inte annat så är det sant för dig och det är ändå där man måste börja jobba.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *