Recap sedan Maj 2016

Det har gått väldigt fort sedan i Art2Ride clinicen i maj och oj vad det har hänt mycket! Jag fick verifierat vid den första clinicen att jag verkligen var på rätt spår och hade känsla för det här. För egen del (tillsammans med min fantastiska medryttare/beridare Helen Nilsson) kunde jag ju visa upp 6 välutvecklade hästar i olika stadier i utbildningen, från 4 – 13 år. Vi genomförde först tre dagars clinic i Mahult där det tyvärr blev så att Will blev väldigt sjuk till sista dagen på clinicen och kunde inte genomföra den. Jag hade många risker på min riskvärdering inför den helgen (bla att jag själv kunde bli sjuk) men just den hade jag faktiskt missat… Efter en kort samordning på morgonen bestämde vi oss då för att ändå genomföra sista dagen och hjälpa varandra. Jag hjälpte till på 4 lektioner och fick själv hjälp av min (numera tränarkollega) Tytti Vanhala (Uppsala) på mina pass och det blev en riktigt bra dag trots allt! Will blev dessutom väldigt stolt och rörd över att vi inte lade oss platt och struntade i allt utan körde på. Will gjorde en intervju med Hippson magazine på måndagen som resulterade i en väldigt bra artikel som finns att läsa här:

http://www.hippson.se/artikelarkivet/dressyr/will-faeber-forklarar-sitt-system-ska.htm

Orlando BDL stretch i skritt

Artikeln är för övrigt illustrerad helt av några av våra hästar där jag själv fotograferat dem.

Will hämtade sig så att vi kunde genomföra ytterligare en dag hemma hos oss på Birgesdal på tisdagen efter och ett par deltagare kunde då också rida ikapp sina förlorade pass från söndagen. För egen del blev dagen hemma den absolut mest givande dagen då vi hade Will helt för oss själva och verkligen kunde ha en dialog och resonera kring allt vi gjorde. Både jag och Helen lyfte oss flera snäpp i ridningen skulle jag vilja påstå och jag fick ett starkt boostat självförtroende efter den dagen. Eftersom jag under de här dagarna visat upp att jag behärskade både Work In Hand, Longering och Uppsutten träning enligt Art2Ride och Will var helt säker på att jag verkligen förstått och kunde omsätta konceptet på flera olika hästar så frågade han mig om jag kunde tänka mig att bli deras Associate Trainer. Om jag kunde!!? Jag blev jätteglad och sade förstås ja. Jag var helt euforisk efter den fantastiska veckan med Will där jag äntligen hittat HEM ridmässigt och fått bevis för att det jag själv alltid känt och eftersträvat i ridningen varit rätt (enligt A2R). Jag hade nu en tränare som faktiskt uppskattade min ”talang” för detta istället för att trycka ner mig och påstå att jag kände ”fel” (à la Logisk Ridning)… Det var så upplyftande och en sådan befrielse att släppa det ”logiska oket” helt och jag har inte saknat det en enda sekund sedan dess. Tvärt om har jag för varje dag som gått mer och mer insett hur fel den utbildningen faktiskt är och idag finns inget logiskt alls kvar i mig som ryttare, utom möjligen min ”ryttarmedvetenhet” som väcktes under de månader jag ägnade åt det.

Hästarna fortsatte att utvecklas snabbt efter maj och jag kände snart att jag verkligen behövde nästa steg i utbildningen. Jag saknade verkligen en fysisk tränare… Även om Will mailade med jämna mellanrum och skrev att han tyckte att allt såg väldigt bra ut och hela tiden gick åt rätt håll. Lite desperat sug hade jag ändå efter live-träning så jag anmälde mig då till en clinic för Gerd Heuschmann i Norge! Will rekommenderar verkligen hans böcker (som jag köpte) och allt jag läste kändes verkligen rätt och på samma linje som Art2Ride. Precis när jag bokat träningen med Gerd hörde Will av sig och erbjöd sig att komma till Halmstad igen. Han hade själv insett att vi behövde nästa stafettpinne för att inte ”tröttna”. Hade det blivit bestämt tidigare hade jag aldrig åkt ända till Norge med Oxygen för att träna (helgen innan Will kom igen) men nu blev det ändå så och det var väldigt intressant. Gerd är den absolut bäste föreläsare jag någonsin lyssnat på och han lyckas förklara teorin och biomekaniken bakom otroligt bra. Dessutom är han väldigt underhållande att lyssna på. Men för att sammanfatta det så lyckas han tyvärr inte överföra det fullt ut i praktiken. Han får hästen att lyfta sig över manken men får inte med sig bakdelen (hela ryggen) i arbetet. Jag har själv ännu så länge faktiskt bara hittat en enda tränare (därmed inte sagt att det inte finns, jag har bara inte hittat dem) som verkligen kan få hästar att arbeta över ryggen, och det är Will Faerber.

 

Det blev en ögonöppnare att efter Norgeresan få jämföra ridningen så snart med Wills hjälp och Art2Ride konceptet så det blev väldigt uppenbart var bristerna fanns i Gerds träning. Will var i Halmstad i en vecka i augusti och hade tre dagar med träningar där jag och Helen red totalt 12 pass. Oj vilket lyft vi fick! Det var fullständigt lysande timing att först genomföra clinicen i maj, träna 3 månader själv och sedan få en uppfräschning i augusti. Jag är så otroligt tacksam för att Will hade sett att vi behövde nästa steg i utbildningen och då han skulle till Norge och hålla en clinic efter så gick det ju att sno ihop med kort varsel.

Sedan dess har hästarna fortsatt att utvecklas allt mer och det vi började jobba med på den senare clinicen var just att ta upp hästarna i Working Frame. Jag fick också arbeta mer med galoppen, nedsutten trav och även piaffarbete vid hand. Med de verktygen kommer jag att hålla mig sysselsatt under hela vintern med alla hästarna och känner mig helt trygg med det. Nästa Art2Ride clinic är nu planerad till 20-21 maj 2017 och preliminärt planerar jag även för en clinic i augusti 2017. Jag har sedan sista clinicen här arbetat en hel del med Associate Trainer uppgifter och bland annat gör vi voice over på egna träningspass som förberedelse för att göra det för andra. Vi löser även en hel del uppgifter på Fb och via mail. Det känns otroligt roligt och det är väldigt mycket på gång inom Art2Ride som kommer att påverka oss Associate Trainers det närmaste året. Idag finns det 7 stycken i hela världen som är utnämnda och vi fick vår officiella utnämning nu i september där jag tilldelades diplom för Foundation Level.

https://www.youtube.com/watch?v=xj7h8zMGeLM

Det finns 4 nivåer: Foundation, Working, Collection och Master och självklart kommer jag att satsa på en Master! Jag börjar själv att köra igång träningar lite smått nu under hösten och 7-9 oktober håller jag själv en Art2Ride clinic i Skien, Norge. Det ska bli otroligt spännande! Nu känns det som om jag kommit ikapp tiden med det stora hela här, så övrigt får nog bli egna inlägg. Vi har ju till exempel köpt tillbaka Orlandos vackra storebror Obelix som ett A2R Rehab-case som ska bli spännande att följa och vi har även köpt en vacker Nordsvensk, Hedda, som just nu bara går som sällskapshäst. Jag har hur mycket som helst att skriva om träningen och lärdomar från de olika hästarna men jag får ta det eftersom.

Välkommen att höra av dig om du har några som helst frågor kring Art2Ride!

Varför inte logisk ridning?

Jag har funderat mycket på vad som gick fel och när, och vad som fick mig att börja söka efter något annat som kunde komplettera den brist som jag trots allt ändå fortfarande upplevde hos hästarna. I de inledande logiska kurserna (Grund- och till viss del trav) är det mycket fokus på att hästen ska jobba korrekt med mage och rygg och inte svanka. Eller egentligen är fokus på att RYTTAREN ska göra rätt men hästen följer med på köpet eftersom de härmar ryttaren. Eftersom jag har svankat en del innan (jag hade själv en fysisk svank som måste motarbetas för att få hästarna att jobba korrekt) så påverkade just det arbetet mina hästar på ett väldigt tydligt sätt och jag fick ”känna ryggen” på ett härligt sätt då. Jag fick jättefina resultat och hästarna började då bygga upp sina rygg- och magmuskler. Det här åstadkoms enligt mig då pga att hästarna skrittade/travade runt långa och låga av sig själva (Obs! Givetvis med nosen framme) då man själv var helt fokuserad på sin egen uppgift. Otroligt bra upplägg som både häst och ryttare tjänade på!

 

Från och med bogkursen som är/var tredje kursen dock så skiftas fokus mer mot samling och detaljer i ryttarens hjälper. Nu har jag ju lärt mig att hästarna inte är redo för någon som helst samling förrän efter kanske ett (två) år med bra uppbyggande träning så bogkursen och de logiska kurserna efter den kom för tätt i tiden för min del. Eller snarare för hästarnas del. De kurserna byggde på ryttarens kunskaper ytterligare med massor av verktyg, men då hästen inte följde med styrkemässigt förlorades här fokus på korrekt arbete genom kroppen och över ryggen. Mina hästar började här tappa ryggmuskler och min massör gav mig en heads up om att det faktiskt var så, utan att jag ens frågat, och att det inte bara var inbillning från min sida. Jag började då granska mängder av hästar och ridfilmer på nätet och såg då att det faktiskt inte fanns EN ENDA logisk häst som gått bogkursen och uppåt, som inte svankande!! Och då var det ju just det som var käpphästen i början av den logiska utbildningen, att hästen aldrig får svanka, och det som lockat mig dit. Varför blev det såhär och hur kan man ha missat något så uppenbart?

 

Eftersom mina hästar då istället visade en kraftigt nedåtgående trend och jag insåg att alla detaljer vi jobbade med på de logiska lektionerna inte ledde till någon bestående fysisk förbättring hos hästarna över huvud taget (dock hos mig vilket är helt logiskt då det är en RYTTAR-utbildning!) insåg jag att jag var tvungen att hitta något annat. Jag säger dock inte emot att vi inte skapade en fin medvetenhet hos hästarna och möjligen aktiverade trötta eller icke existerande nervbanor men den träningen för den fysiska muskeluppbyggnaden hos hästen som jag anser OCKSÅ behövs fanns inte (ska förtydliga att man heller inte påstår att det ska göra det inom det logiska eftersom, åter igen, man utbildar inte hästen utan ryttaren). Man uppmanas istället att rida sina hästar extremt oergonomiskt på ett enligt mig skadligt sätt. Varför inte utbilda ryttaren och stärka och bygga upp hästen på enklast möjliga hästvänliga sätt samtidigt?

 

Det visade sig ju också att när det fysiska brister så brister snart också det mentala lite hos hästarna, och det har jag alltid haft väldigt bra känsla för. Som tur var kunde jag därför bryta den negativa trenden med unghästarna genom att istället börja lyssna till min egen känsla. Jag började även söka på nätet eftersom det jag sökt ridmässigt inte verkade finnas alls inom geografiskt räckhåll (Sverige). Jag hittade då till Art2Ride i USA tack vare nätet, och började lusläsa deras hemsida och titta på videofilmer på hästar som följts under flera års tid där man tydligt kunde se en helt fantastisk utveckling (trots att ryttarna ändå helt ärligt inte alltid red så fantastiskt bra!). Inom det logiska finns tyvärr ingen som helst förebild. Det finns ingen ryttare eller häst som kommit så långt att det är värt att visa upp, där man kan se slutmålet. Det finns heller inga tävlande ekipage som man kan bedöma och det finns inte ens några filmer på någorlunda färdiga ekipage, eller hästar som ens jobbar korrekt genom kroppen. Sedan kan man ju hävda att det tar si och så många år att utbilda/träna en häst men man borde väl åtminstonde kunna se en positiv utveckling under tiden? Det kan man verkligen på Art2Ride! Jag vill ha hästar som rör sig framåt, är rörliga och mjuka, som bär mig balanserat, som har ett flow, som är avspända och inte minst som älskar att jobba.

 

Jag började därför i oktober 2015 longera och rida hästarna helt enligt Art2Rides koncept men fortsatte samtidigt min logiska ryttar- och instruktörsutbildning. Fullt medveten om att det inte uppskattades inom det logiska, därför har jag heller inte skyltat med det allt för mycket. Men, utvecklingen hos hästarna har definitivt kommit först efter att jag började rida enligt Art2Ride. Och vilken utveckling sedan! Hästarna har fått en fantastisk svingande trav, byggt upp sina ryggmuskler, lyft sin manke, fått bättre sadellägen, raderat sina lansmärken, blivit bogfria och lyhörda och mentalt avspända. Helt fantastiskt! Och det är egentligen inte särskilt svårt att träna hästarna såhär. Jag tränar nu hästarna ca varannan dag i ca 30 min (+/- 10 min beroende på hur det går) och det har gett otroligt bra effekt med den lilla insatsen. Särskilt de oförstörda unghästarna utvecklas ju väldigt snabbt. Har man väl känt en häst jobba såhär genom kroppen och över ryggen i skritt, trav och galopp så vill man faktiskt inte rida på något annat sätt. Så enkelt är det!

 

Så, när min logiska instruktör vägrade SE och acceptera att hon i just detta fallet hade/har fel (eller åtminstone inte tycker som jag), så måste jag nu lyssna på mig själv och min egen känsla och gå MIN väg, precis som alla andra (och så även hon) gör och har gjort. Hon vill inte på något sätt beblanda sig med, eller ens försöka se fördelar och vinsten i att kombinera den här hästutbildningen med den logiska ryttarutbildningen. Jag har till och med lagt fram det på ett väldigt ödmjukt sätt. Det hade varit ett helt underbart koncept! Jag hittade ju ironiskt nog faktiskt till Art2Ride genom den logiska instruktörsutbildningen, när vi i utbildningen skulle leta exempel på bra ridning/väl arbetande hästar… Men, inom det logiska får man inte rida hästen lång och låg (efter de första kurserna då, fråga mig inte varför). Inom Art2Ride är ju det (”stretch”) grunden för allt vidare arbete, och nu vet jag ju också att det är så, och man återkommer alltid dit i ridningen. Då är det plötsligt väldigt svårt att förhålla sig till en ”lära” som säger tvärt om och som bara kan uppvisa svankiga hästar som motpart.

 

Det kan ju självklart visa sig att jag har fel! Men jag litar helt och fullt på mig själv och min egen känsla numera. Den har aldrig någonsin lett mig fel tidigare. Om jag nu vill träna och kanske tävla i dressyr så är det det här som lever upp till mina krav på harmoni, rörelse och hästvänlig ridning. Om någon ”ren” logisk ryttare dyker upp och briljerar i något stort tävlingssammanhang (utan svankig häst) framöver så lovar jag att jag ska vara den första att gratulera. Men, jag har inget till övers för den trångsynthet jag själv nu fått uppleva inom den logiska inriktningen. Därför tränar jag nu vidare med mina hästar på MITT sätt och på MIN känsla vilket innebär att jag nu ser mig själv som en Art2Ride ryttare och förespråkare. Gissa om jag längtar till clinic:en för Will Faerber på Art2Ride i början på maj!

Känslan

Jag har på senare tid börjat inse att jag faktiskt ska lita på min egen känsla. Ju längre tiden går och ju mer jag lär mig och förstår så inser jag att jag själv faktiskt ändå alltid tänkt rätt. Jag har nog en ganska bra känsla helt enkelt, jag törs säga det. Jag har inte haft full nytta av den innan för jag har inte vetat hur jag kan eller ska hantera det jag känner. Ingen instruktör har tidigare heller kunnat hjälpa mig. Min känsla har ju alltid varit att hästar är mer eller mindre sneda på olika sätt, men mina påpekanden har alltid ignorerats av instruktörer för DE har ju i sin tur faktiskt inte vetat hur de ska lösa problemet. En sak är jag ju dock helt säker på och det var jag egentligen även redan då. Lösningen var ju inte att rida ännu en sluta där jag sitter snett eller rida några fler varv på volten med mig utroterad och hängande på utsidan av hästen.

Ma Donna BDL och Anne Saari  140330

Grejen är att det finns ju väldigt många sätt en häst kan vara sned på, och dessutom är ju även ryttaren (jag) sned. Det gör det hela ännu svårare. Och även om jag kände det så kunde jag ju som sagt inte åtgärda det på rätt sätt. Jag har jobbat väldigt aktivt med min egen snedhet under det senaste året vilket gör att olika snedheter hos olika hästar nu är lite lättare att lokalisera, att hålla isär och att påverka. Med alla verktyg jag har nu från min utbildning känner jag att jag faktiskt kan lösa alla problem som jag hittills iaf stött på. Det känns väldigt tryggt! Det tar sedan tid att stärka både sig själv och hästarna för att långsiktigt påverka en snedhet. Det är lite det som är utmaningen och tjusningen med ridning i allmänhet och i synnerhet dressyr. Och, när det fungerar blir allt annat (tex olika dressyrrörelser) väldigt enkelt.
Jag minns att jag funderade över detta när jag tittade på träningen med andra ekipage för den tränare som lett till mest problem för min del. Oftast kom ju nästa ekipage in på banan och värmde upp medan passet innan avslutades. Jag minns att det ofta såg så himla mjukt, fint och harmoniskt ut. Underbart att se. Men, så började då själv lektionen. Det var sedan 45 minuters ”krig” med händer, spön och sporrar för att paketera in alla hästar i den där formen som de skulle ha. Hästarna försökte visa att det tog emot och vissa protesterade högljutt men det löstes med mer våld. Jag har sett tränaren i vredesmod jaga och slå en av hästarna med långpisken (då ryttaren satt på…). Fruktansvärt obehagligt och jag ångrar bittert att jag inte sade något då… Där vet jag att gränsen definitivt hade gått för mig som ryttare. Jag hade aldrig kommit tillbaka, men det gjorde faktiskt den här ryttaren.
Det tråkiga är att jag och de andra eleverna som red för denna tränare nog aldrig haft större framgångar på tävlingsbanan än det här året/åren som den träningen pågick. Då måste ju det vi gör vara rätt? Jag hade ont i magen inför varje träning för innerst inne kändes det ju så fel, men jag deltog ju ändå och under en ganska lång period. Under den tiden minns jag dessutom att jag till och med försvarade ridningen och tränaren då ryktet spred sig att han var ”hård”.

Oxygen ABG och Anne Saari Oxy våren 2013

Hursomhelst, efter ca 45 minuters krig som jag kallar det, så hände oftast något med hästarna. De kämpade ju med sitt yttersta för att försöka vara till lags och man fick då ofta några minuter med en ”häftig” känsla i slutet av passet. Svårt att förklara men hästen kändes ”som det ser ut på TV”, det måste ju också vara bra? Det var givetvis falskt och frambringat med våld men man blev lätt lurad att det var bra, typ masshjärntvätt. En av deltagarna, som nog också hade en liten ond aning, sade en gång till mig att hästarna ju kunde kännas så fantastiska på de här träningarna men hon reflekterade över att hon sedan aldrig kunde återskapa det och alltså komma dit själv, mellan träningarna. Det var givetvis för att de flesta ryttare inte rider med sådan våld när man rider själv, inte på det viset iaf. Ridning ska aldrig ske med våld. Det ska inte vara kämpigt. Hästen ska kännas så fin som den gjorde när du lämnade banan förra passet! Den ska kännas bättre och bättre och starkare och starkare för varje träningspass och det ska kännas glädjefyllt och som ett samarbete där man utmanar gränser och provar sig fram tillsammans. Det är min fulla övertygelse!
Därför börjar jag fundera över om inte fler människor faktiskt ändå har den där känslan. Det är kanske först när någon (tränare) börjar ”lägga sig i” som ryttaren slutar lita på sin egen känsla och istället bara gör som tränaren säger. Jag vet och såg att det inte var många av de ryttarna som tränade för denna tränare som tex kunde sitta mitt över sin häst (precis som jag). Det man egentligen borde lagt fokus på där vore självklart att arbeta med att korrigera ryttaren. Inte träna på att hålla fast hästen i munnen för att kompensera för snedheten i det ena dåliga bytet eller skolan efter den andra. Vill man verkligen bli en bättre ryttare MÅSTE man jobba med sig själv och sin liksidighet. Det finns olika sätt att göra det. Jag förordar centrerad ridning om man vill jobba med det uppsuttet. Avsuttet tycker jag att Yoga är överlägset bäst. Inom Art2Ride påpekas ofta att ”you can never be a better rider than you are fit”och det stämmer väldigt bra. Du kan tex inte vara en bra ryttare om du sitter och spänner dig på grund av ryggsmärtor. Nog om det!

Det jag skulle lyfta fram var att jag hoppas att fler ryttare faktiskt vågar lita mer på sin egen känsla när man rider. Det man känner är förmodligen rätt. Om inte annat så är det sant för dig och det är ändå där man måste börja jobba.

Lite extra inspiration!

Det här känns verkligen otroligt roligt!!

Will Faerber

 

Vi på Birgesdal har beslutat oss för att vara värdar för en clinic med Will Faerber från Art2Ride den 7-8 maj nästa år. Det blir första gången någonsin som de kommer till Sverige. Jag har följt deras verksamhet i flera år men innan inte riktigt kanske förstått vad jag sett. Jag har alltid tyckt att deras hästar ser fantastiskt rörliga och fina ut och att ridningen är väldigt hästvänlig vilket är allra viktigast för mig. De har drivit sin blogg/hemsida i några år (www.art2ride.com) och börjar nu ha många års filmer där man kan följa flera olika hästar och deras utveckling. Där finns massor med information och instruktionsfilmer kring deras träningsfilosofi. Man kan även följa ett antal elever och deras hästar och alla kan nog hitta något där att identifiera sig med oavsett om det är något problem man har eller bara vill bli inspirerad. Helt klart värt att ta en titt där om man är nyfiken!

Det ska bli otroligt spännande att få träffa dem och vi hoppas att clinicen ska bli en riktig inspirationskälla för hållbar och hästvänlig dressyrträning. Clinicen kommer att genomföras på Simlångsdalens Stuteri i Mahult strax utanför Halmstad. Will tar 150 USD per lektion och det finns möjlighet att stalla upp sin häst antingen på anläggningen eller hemma hos oss på Birgesdal (då måste man lasta och köra till anläggningen). Mer information kommer här längre fram och på facebook. Där finns även en sluten grupp för evenemanget.

Will Faerber

Är man intresserad av att veta mer eller vara med på clinicen hör man av sig på mail till anne@birgesdal.se.

Håll ihop henne!

Jag funderar ofta på vad som är fel i dagens dressyrvärld och varför. Varför blev det så fel för mig själv? Tyvärr återkommer man till kunskapsbristen hos tränarna. De förmedlar självklart vad de själva lärt sig och vad de anser är rätt. Men tittar man bara lite mer noggrant på hur en häst fungerar biomekaniskt, hur den måste arbeta med sin kropp för att hålla och dessutom tittar på exempel (finns massor på nätet) på en korrekt arbetande bakdel, engagerade magmuskler med svingande rygg och hur hästen ska bära sitt huvud så kan man faktiskt undra hur en sådan masshjärntvätt kunnat förekomma. Det är ju egentligen ändå så lätt att faktiskt se många av gundfelen i den moderna ridningen.

Ett av de allra största missförstånden enligt mig är uppfattningen att en dressyrhäst ska vara kort. Hur många har inte ridit träningspass med kommentarer som ”Hon ska vara på tygeln”, ”Håll ihop”, ”Håll henne i ramen”, ”Hon får inte bli längre”, ”Korta upp henne”, ”Hon ska vara rundare (läs dra in nosen)”. En dressyrhäst ska vara LÅNG! Smaka på det… Det är inte helt lätt att acceptera direkt, iaf om man tränat för tränare av den sort jag tränat för. Jag själv har aldrig tidigare tränat för någon som förklarat det för mig, eller lagt tid på att utbilda varken mig eller hästen i detta. Av okunskap? Bara en häst som tillåts bli helt lösgjord och lång i sin överlinje har möjlighet att sedan samla sig korrekt, vinkla sina bakben och sitt bäcken, vilket INTE har något som helst att göra med att hästen ska ”hållas ihop”. Det enda dessa hästar lär sig (förutom att de bland annat faktiskt går sönder i sina nackligament) är att om jag knäpper av så slutar matte att dra mig i munnen, eller drar iaf mindre, eftersom hästen då anses ha blivit lätt i handen. Ja du, den har helt enkelt gett upp… Ungefär där var väl Oxy här:

Oxygen maj 2014

Det andra stora missförståndet är att hästar på något vis skulle lösgöras genom bändande och dragande i deras stackars huvud och hals åt sidan. Åter igen, vem har inte fått instruktioner som ”Böj igenom”, ”Ställ igenom mer”, ”Lossa henne i nacken”, ”Forma mer (läs böj halsen, utan att bry sig om vad själva kroppen gör)”. Jag har suttit SÅ många varv på den där jäkla volten och dragit i innertygeln och förböjt halsar med enda påföljande instruktionen ”Ställ igenom mer, hon måste ge efter” där hästen för att inte gå omkull tvingats hänga på innerbogen, skjuta ut ytterbogen, sätta mig på utsidan och springa på snedden med sina bakben och i princip slå krokben på sig själv. Och jag har hela tiden känt att det varit så himla fel, men vad ska man göra när man betalar dyra GP tränare för att få tillgång till deras ögon, kunskaper och träningsmetoder?

Och så faller det så jäkla platt när man inser att dessa verkligen inte kan ett dugg om korrekt träning och utbildning av en (hållbar) häst. De vet däremot i bästa fall hur man producerar något som kan få höga siffror av domare på en tävling. Jag skäms för att jag inte tog tag i detta tidigare men jag har ju varit lika okunnig och hjärntvättad som alla andra. Det är så jäkla tragiskt, eftersom det egentligen är ganska enkelt att utbilda en häst och det på ett sätt som hästen dessutom kommer uppskatta. Det är bara det att det tar tid, tid som inte många har eller vill ta sig. Men rider man på det viset som man gör ”modernt” så accepterar man helt enkelt priset att hästen förr eller senare går sönder. Det är obehagligt hur många ryttare som förbrukar häst efter häst och inte alls kan se sin egen del i att proceduren upprepar sig. Det ska aldrig vara bråk för att få en häst att genomföra något. Då gör man fel eller så är hästen inte tränad och mogen/stark nog för uppgiften.

Jag anammade en sak väldigt nyligen som lät klokt. Ska man göra en specifik övning med sin häst, säg en galoppiruett. Så gör man det max tre gånger. Då ska det för varje försök bli bättre, annars brister något i kommunikationen eller utbildningen. Då ska man inte fortsätta att öva på att göra fel utan istället analysera varför det blir fel och träna på de beståndsdelar som bygger upp piruetten var för sig. Gör hästen helt rätt under utbildningen så behöver man inte heller göra om övningen igen. Hästen ska ju få lära sig att den gjort rätt och belönas för det.

Det som är lite jobbigt är att trots att jag anser mig själv börja ha bra koll på vad som är rätt och även hur man ska göra, så misslyckas jag. Jag drar fortfarande felaktigt i någon tygel eller råkar sitta fel placerad över hästen och kanske kräver för mycket. Men när man blivit medveten om det kan man ju äntligen börja åtgärda det och bli en bättre ryttare. Det är ju det som är tjusningen och som gör mig så himla motiverad. Det är också fantastiskt hur förlåtande hästar är och hur snabbt de anpassar sig till korrekt ridning. Man ska ju vara väldigt ödmjuk till det faktum att de över huvud taget tillåter oss att befinna oss på deras rygg. Då är ju det minsta man kan göra att tacka för det genom att bli den bästa ryttare man kan bli!

Årets avslutande dressyrtävling

Ja nu har vi varit ute och tävlat igen och det för absolut sista gången i år. Vi hade klubbmästerskap i både hoppning och dressyr i helgen och jag kände mig manad att i alla fall försöka försvara dressyrmästartiteln trots att jag inte fokuserat alls på tävlingsridning i år. Jag hade för ovanlighetens skull sällskap av Helen så jag fick äntligen en runda filmad igen.

Oxy Skedala 150830

Oxy kändes helt underbar på framridningen, möjligen lite för lugn/loj från början. Jag har faktiskt tränat lite extra på formen de sista två veckorna då jag på förra träningen verkligen fick fokusera på det och hitta knapparna genom att egentligen mest hålla koll på min egen form. Till exempel ställer sig Oxy i nacken bara jag gör det, då behöver jag inte använda någon blockerande innertygel. Det var extremt coolt men så ska man ju komma ihåg att göra det bland allt annat också… Det är även extremt viktigt att jag vinklar om mina sittben precis hela tiden och det är fysiskt jobbigt att göra det eftersom jag fortfarande har en svank. När jag slappnar av i de musklerna och hon då trycker på framåt så kopplas gamla nervbanor in som ju tycker det minsann är ganska behagligt, och då vet jag ändå att går jag på den så har jag tappat henne och det tar en stund att ”komma tillbaka”.

Sedan är det så att man BLIR lurad av den här hästen, därför var det väldigt bra att se på film denna gången. Hon har sådan enorm hals och känns som en GP-häst i fronten oavsett i vilken vinkel hon har huvudet. Jag trodde själv att hon gick i en ”bättre” tävlingsform än hon faktiskt gjorde. Jag hade en superkänsla och hon var så lyhörd och fin utom precis mellan de två volterna då hon spände till för något och blåste upp sig men jag fokuserade stenhårt på mitt eget och då släppte hon också det. Sedan kände jag ju självklart att hon blev för lång i högerfattningen men det gör mig inget, vi tränar ju inte alls på galopp så det får bli lite som det blir. Ändå nöjd över att jag kände hur jag borde och ville sitta i galoppen. Sedan är det svårt när hon fortfarande vill flytta omkring mig men det har blivit SÅ mycket bättre.

Extra nöjd är jag faktiskt annars med övergången till mellanskritt med längning av tygeln där vi fick en 7:a (mellanskritt – som det står i protokollet men jag har kommit fram till att det som står i protokollet är motsägelsefullt. Skulle man fortsätta i mellanskritt borde det inte ska vara någon längning av steget (?), vilket jag ändå får kritik för, det borde stå ökad skritt enligt mig) och förstås på inridningen som var riktigt fin med 7.5. Jag var själv väldigt nöjd med andra galoppökningen och även mellantraven som syns dåligt på filmen (fel vinkel) för hon var nämligen aldrig på väg nedåt, hon tänkte och gjorde rätt och kändes ”lätt”, sedan vill man alltid ha mer men ökningar har vi ju inte övat på 8 månader. Jag gillar extra att hennes energi ökar genom programmet och hon vill MER, så har det verkligen inte varit innan.

Här är iaf en film på rundan. Den blev lite lång då videokameran strulat och Helen vågade inte stänga av den när hon väl fått igång den.

Och här är bedömningen:

20150830_20582320150830_205901

Jag blev faktiskt lite besviken och tyckte det var ganska lågt dömt, då jag själv hade en superkänsla men jag ser ju själv att det fattas lite mot hur det ”ska” se ut. Jag vet ju att domarna vill ha mer påskjut men det vill ju inte jag just nu och jag kan inte börja rida tvärt om. Jag tycker själv att det är tydligt att Oxy fortfarande saknar en del längning av halsmusklerna för att hon själv ska tycka att det är bekvämt att gå i ”rätt” form och stanna där. Hon hittar dit korta stunder men verkar tycka att det är jobbigt så hon tar fram nosen. Det är verkligen helt ok för mig och jag motverkar det inte. Jag hade nog kunnat ha snäppet mer koll på formen om jag paddat ännu mer men jag är så nöjd med Oxy ändå. En av de prydligaste mest avslappnade och positiva rundor vi gjort och hon svarade så fint på alla mina hjälper när jag väl kom ihåg dem.

Nu ska vi fortsätta jobba med längningen över vintern och se om allt kan falla på plats till nästa säsong. När hon väl gör det känns hon verkligen fantastisk och då tror jag att jag kan rida vilken klass om helst. Hur det gick? Ja, vi slutade faktiskt 2:a på det resultatet men lyckades alltså inte försvara titeln. Men nästa år tänker jag minsann ta tillbaka den! ?

Ignorance is bliss

Ja så är det ju faktiskt. Jag har ju ändrat min syn på ridning och utbildning av hästar extremt mycket senaste året. Jag har varit precis lika fel ute som alla andra innan och ser inte ner eller dömer de som rider på det sätt som lärs ut ”modernt”. Men det kan bli ganska jobbigt att lära sig SE för man ser plötsligt hur jobbigt många hästar faktiskt har det. Även om ägaren och ryttaren gör allt i sin makt för att det ska bli bra och anlitar både dyra tränare, dyra terapeuter, betalar dyra behandlingar och köper dyra tillskott så blir det aldrig bra. Jag anser mig ju nu förstå varför och då vill man att alla ska förstå, så att alla hästar kan få bättre förutsättningar att hålla sig friska och dessutom möjliggöra för dem att kunna utföra det vi begär av dem utan att gå sönder.
Jag var och tittade på en hoppträning nyligen och såg tyvärr inte en enda ryttare som kunde sitta mitt över sin häst. Det rids ju mycket på volt och det gjorde man även här. Ryttarna hängde på utsidan av sina hästar, vikta i innermidjan med tyngpunkten helt snedfördelad till utsidan och ständigt slitande i den där innertygeln för att hålla hästen på det tänkta voltspåret. Hästar som gapade (eller försökte trots hårt spända nosgrimmor), som visade ögonvitorna och spände sig i hela kroppen och gjorde allt i sin makt för att inte ramla omkull på framdelen trots att huvudena och halsarna (balansorganen) hålls krampaktigt fast i en felaktig form med nosen indragen mot bringan. Man ser ju att ryttarna själva känner att något är fel för de blir frustrerade och drar ännu mer i hästens huvud, för de har inte fått lära sig hur man ska lösa problemet. Hästen blir ännu snedare och det blir en ond cirkel.
Jag läser även en del stora hästbloggar och förfäras över bilder (och filmer) där ryttarna visar hur ”bra hästen rundar sig och jobbar över ryggen”. Bilder som visar en kraftigt ihopdragen eller i just det aktuella fallet som störde mig senast, inspänd häst (nosen bakom lodplanet givetvis) som spänt sprattlar på med sina ben för att inte trilla omkull. Hästen är helt låst i ryggen och har inga som helst ryggmuskler. Den är helt muskeltom bakom bogarna och har ett enormt lansmärke. Alla tecken på att hästen mår dåligt och inte arbetar korrekt. Men dessa bilder läggs alltså upp som bra exempel på hur dessa kändisbloggare tycker att det ska se ut… Det är djupt tragiskt och massor av unga läsare/fans matas med felaktiga bilder på hur det ”ska” se ut.

falsterbo

falsterbo2

Jag var i Falsterbo en dag och tittade på dressyrframridningen en stund men det gjorde mig så illa till mods att vi gick därifrån efter en kvart (bilderna ovan är bara exempel och förstås ögonblick som inte säger något om ekipaget i övrigt). Ryttare som hänger baklänges i stångtyglen och hackar med med sina sporrar och hästar som kämpar för allt vad de är värda för att utföra saker som ryttarna faktiskt sitter och hindrar. Fruktansvärt tråkig ridning. Och där sitter unga tjejer och killar och ser sina stora idoler och ”lär sig” hur det ska gå till. Särskilt unghästklasserna är extremt tråkiga att se. Där amatörer försöker göra som proffsen. Följer man 5-, 6- och 7-åringarna i Falsterbo så blir det väldigt tydligt hur systematiskt våra fina hästar rids sönder. Nu finns det självklart undantag men de är alldeles för få.
Jag vet inte vad man ska göra åt detta och jag inser att jag inte kan påverka något och det är jättejobbigt. Kommenterar man dessa bloggar blir man förstås dumförklarad eller bortcensurerad eftersom man ju de facto påstår att alla andra har fel. Jag försöker att blunda och inte tycka något men det stör mig och gör ont för alla hästar som drabbas av detta även i andra hand. Det kommer en del signaler på att något håller på att hända och det finns helt tydligt ett intresse för något annat, något hästvänligt men det kommer att ta tid. Alla steg åt rätt håll är iaf bra och jag gör så själv gott jag kan.
Jag blir så glad varje gång jag hittar en sida/blogg med ett hästvänligt tänk, även om det inte motsvarar exakt den ridning jag själv föredrar.

Absolut bästa hemsida som förespråkar hästvänlig ridning är enligt mig Art2Ride.com där man kan hitta oändligt med information och filmer helt gratis. Därifrån tipsas även om denna sida som är en riktig ”dressyrbibel” om man tex vill lära sig se skillnad på ”korrekt” och ”falsk” samling,

http://www.sustainabledressage.net/

 

Tips på några bra bloggar enligt mig just nu är iaf:

http://drangelskaunplugged.blogg.se/ (gamla bloggen med hela resan bort från det Akademiska)

http://blogozine.net/drangelskan/ (nya sidan med Drangels egna Integrerad Ridkonst)

http://hastergonomen.dinstudio.se/11/4/hastergonomens-blogg/

http://nouw.com/carolinesh%c3%a4stdr%c3%b6m

Det börjar hänga ihop!

Det börjar verkligen hänga ihop för mig nu, alltihop. Allt eftersom veckorna går så trillar nya onlinelektioner in och man gör sin läxa och tror just där och då att man fattat och gör rätt. Men så går det några veckor till, någon månad kanske, och DÅ trillar plötsligt en pollett ner om vad som egentligen menades med en äldre lektion. Det är så häftigt!
Jag är ju extremt bortskämd som har så många olika hästar att öva på. De tar åt sig saker olika och visar mig ofta hur det egentligen ska vara. Oxy är den som lärt mig allra mest men även unghästarna bidrar genom att vara så ”oförstörda” och svara på hjälper utan att ha lärt sig massa trix för att slippa, som de vuxna hästarna. Det uppstod en liten diskussion idag på forumet för Logisk Ridning på facebook. Det var en fråga om vilken lättridningsteknik hästarna föredrar. Ja just det, lättridningsteknik! Lättridning går nämligen att göra på väldigt många olika sätt beroende på vad man vill uppnå. Tänk om man tidigare i livet fått all denna kunskap… Jag började fundera och insåg att alla hästarna nu verkar uppskatta och svara på alla möjliga varianter av lättridning.
Det är ju ingen hokus pokus detta. Jag inser själv att mycket att det jag gör nu och som ingår i lektionerna, har jag gjort förr. Fast då omedvetet. Jag börjar tro att jag faktiskt ändå har en viss känsla men har bara aldrig fått stöd för ”min” ridning av olika tränare. Dessa har istället velat att jag kommer tyngre ner i sadeln, lutar mig bakåt, jagar på hästarna framåt, håller emot med handen… Allt som känts helt fel för mig själv. Jag har ju till exempel själv känt att jag stör hästarna om jag sitter ner när jag själv inte vill, när hästen inte bjuder in till det. Varför ska jag göra det då? Jo självklart måste jag det om jag ska tävla men om vi pratar om att träna och stärka själva hästen kan man ju arbeta på ett helt annat sätt. Om man bara får lära sig hur.
Nu får jag ju äntligen egentligen rida som jag alltid velat, med den skillnaden att jag nu gör allt extremt medvetet. Jag har nu en tanke/ett precist mål för varje häl som vinklas, lår som spänns till, sittben som påverkar, vilken lättridningsteknik jag använder, hur jag spänner ryggen, hur jag vinklar mitt bäcken, hur jag använder tyglarna… Jag vet att den hjälp jag gör är logisk och naturlig för hästen och får jag inget svar så väntar jag bara, jag vet att svaret kommer. Jag har fått ett självförtroende på hästryggen och det känns helt fantastiskt. Hästarna känns nu otroligt lugna, trygga och tillfreds med mig på ryggen och vi börjar kommunicera på ett väldigt trevligt sätt.
Jag har ju långt kvar i utbildningen och det känns verkligen jättekul. Samtidigt känner jag att saker automatiskt börjar falla på plats, som säkert egentligen kommer just längre fram. Mina hästar börjar ju inte på noll och allt eftersom jag hittar ”nycklar” till var och en av dem så ger de mig mer och mer tillbaka. Jag har plötsligt börjat hitta rätt i galoppen, även om vi inte tränar på just det, och jag har nu förstått exakt vad jag har gjort fel där. När jag nu anpassar mig efter hästen (och gör rätt) så släpper mer och mer i galoppen. Oxy börjar jobba väldigt fint i galoppen och efter att ha haft en obehaglig ”vobblig” känsla i galoppen på henne så börjar den kännas riktigt härlig och hon är extremt lyhörd för mina hjälper nu. Och, detta kommer efter enbart detaljerat och noggrant arbete i skritt. Då vet man att man trots allt fokuserar på rätt saker, när allt annat plötsligt känns enkelt.
Idag när jag var ute i skogen på ett superpass på Donna så funderade jag just på vilken lättridningsteknik jag använde och då slog det mig. Nämligen alla! På en sträcka på 100m tror jag att jag växlade lättridningsteknik minst 50 ggr. Ja, nästan vartannat steg, helt efter hur Donna svarade och agerade. Det är ju så det egentligen är. Man väljer inte en teknik och kör på den (förutom när man ska lära sig den förstås) utan man känner hela tiden av vad hästen behöver och vad man själv vill uppnå och anpassar sig därefter, nu med en otrolig medvetenhet om vad man gör.
Ett av mina mål har ju varit att få Mums lugn, trygg och positiv. När jag red henne igår på banan och närmast kunde jämföra henne med en kossa (!) insåg jag att vi kommit väldigt långt. All hennes lättridning har hittills varit lugnande och lösgörande. Nu kan jag äntligen börja rida framåt på en avspänd, schvungig, trygg och väldigt lyhörd häst. Jag funderade till och med på att galoppera henne igår men behärskade mig. Jag vill ha ännu mer kontroll på mig själv först och ett kvitto på att jag gör rätt, innan jag börjar med galoppen på unghästarna. Det vill jag därför titta på nästa liveträning.
Jag har ju verkligen tagit det extremt försiktigt med Donna eftersom hon/vi har så mycket tråkigt bagage. Men, även Donna galopperade som aldrig förr på banan häromdagen och jag börjar få ett självförtroende även på henne. Det har suttit väldigt långt inne men jag börjar tro att vi faktiskt fixar det här till slut! 😀

The short story of ”Mums”

Jag har ju inte skrivit så mycket om Modesty (f 2010 eQuintender-Maraton-Ganesco-Utrillo), ADHD-hästen, alias Mums. Hon har alltid varit väldigt speciell och svår. Hennes mamma dog i tarmvred när hon bara var 4 månader så hon fick en väldigt tråkig start på livet. Hon har alltid varit väldigt ängslig och lättstressad med enorma reaktioner för allt. Det var en riktigt liten skrutt som kom till gården hösten 2010. Jämfört med de andra fölen var hon då inte mycket att hänga i julgranen. När ungstona var 1 år och skulle börja gå på bete tillsammans sprängde Mums staket efter staket om det dök upp något vilt i hagen. Det blev ohållbart och vi köpte då ett flockledarsto, nordsvensken Korita, som direkt tog sig an Mums med hull och hår. Det fungerade så otroligt bra och Mums kom äntligen till ro i hagen med sin nya plastmamma och kompisarna förstås.

Modesty längst fram, nyss kommit till gårdenMums första dag på Birgesdal

Mums har på grund av sin start i livet antar jag, alltid varit väldigt klen och när vi skulle rida in henne på hösten då hon var 2.5 tyckte Helen att det kändes som att rida ett föl. Idag hade jag nog kanske inte gett mig på att rida in henne men för mig var det bara så innan, de skulle ridas in vid en viss tidpunkt. De skulle ju genomföra treårstest sedan. Att hon sedan var helt fantastiskt snäll och cool med inridningen tog vi ändå som ett gott tecken. Hon var den första av de tre kompisarna som blev riden på riktigt. Tror det tog kanske 2 veckor. Ganska snart hade hon både travat och galopperat med Helen på ryggen och det gick jättebra så sedan fick hon en lång ridpaus över vintern. Då passade vi på att löshoppa ganska mycket och det gjorde hon väldigt bra.

Mums löshopparMums löshoppar

Hon gjorde ett helt ok treårstest men det blev inga diplom. Hon fick en lång vila efter treårstestet och vintern innan hon blev 4 bestod bara av mysiga uteritter. Hon var fantastisk ute i skogen. Jättecool och struntade helt i om kompisarna galopperade iväg. Höll inte på med några dumheter alls. Helen red henne mest, då hon fortfarande var lite ”klen” och jag kände mig klumpig på henne, och hon var så lyrisk över Mums fina galopp och hennes fina mun. På våren som 4-åring började vi hoppa lite uppsuttet. Vi började som man alltid gör med bommar på marken och travbommar som hon gjorde alldeles utmärkt. Hon hoppade också glatt och fint sina första banor med Helen på ryggen. Men någonstans här hände något och jag minns inte exakt vad. Hon blev nämligen väldigt spänd för bommar på marken. Särskilt om hon själv råkade skvätta grus på dem. Jag trodde att lösningen var att göra det ofta, alltså rida bommar, men faktum är att problemet bara eskalerade. Kanske för att vi gick på henne för tufft. Ja det förekom även ridspön här, efter att vi provat allt annat, och det var förstås jäkligt dumt. Det blev faktiskt farligt till slut då hennes lösning på problemet var att istället hoppa över 5 travbommar… Även om vi fick igenom det och tyckte att hon till slut travade bommarna lugnt varje pass så var det nästa pass som om hon aldrig sett en bom i hela sitt liv. Där av kanske smeknamnet ADHD-häst. Nu förstår jag kanske lite mer vad som hände och att hon inte kunde ta in informationen ändå för att hon var för spänd och avstängd mentalt.

Så, vi lade faktiskt ner det där med bommar och hoppade istället. Det gick alldeles utmärkt. Vi var till och med iväg och red en CR på en annan anläggning. På hösten skulle vi passa på att hoppa bana på gräs med massor av titthinder på Skedala och hon var hur fin som helst. Helen blev lite övermodig och styrde mot ett hinder med väldigt läskig skylt med en märklig skugga framför och Mums stannade. Det var inte superdramatiskt men Helen gled tyvärr av och landade illa på en bom på marken och skadade foten. Hon hoppade upp och red vidare då och hoppade ett språng till som var helt odramatiskt. Mums fick automatiskt en paus efter det eftersom Helen var skadad ett bra tag. Jag lät då ett par andra ryttare hoppa Mums då jag själv är för feg. Big mistake… Mums var så van vid Helens fina ridning och blev nu plötsligt väldigt sliten och härjad i sin känsliga mun. Jag tänkte inte SÅ mycket på det då, det var ju jag som bett om hjälp att rida henne, men jag lade märke till att hon började rusa mot hinder och även dra iväg efter. Det hade hon inte gjort innan. Hon tappade också sin fina galopp och blev väldigt ”platt”. Jag försökte påpeka för ryttarna hur jag ville att hon skulle ridas (typ inte sågas i munnen och knäppas av i halsen) men fick inte tillräckligt gehör och tänkte ändå att det var positivt att hon fick hoppa och hon såg ändå glad ut under själva hoppningen. Hade jag bara fattat hur illa de faktiskt gjorde Mums i munnen hade jag ju självklart avbrutit det långt tidigare. Helen var sedan tillbaka runt jul och hade börjat rida henne igen men upplevde henne väldigt förändrad. Hon var väldigt spänd i ridningen och man såg att något var fel men vi kunde inte sätta fingret på det. Hon var väl ”bara” ADHD-häst… Till slut kunde Helen bara skritta utan att hon stressade upp sig fullständigt och jag var ganska uppgiven. Tack och lov såg jag då plötsligt vid ett ridpass att Mums gjorde något konstigt med munnen och just det passet höll hon faktiskt på att slänga av Helen i panik. Då hade hon varit och hoppat med en annan ryttare bara ett par dagar innan. Plötsligt föll faktiskt alla bitar på plats. Det som jag själv sett och irriterat mig på HADE faktiskt påverkat Mums rent fysiskt. Hon hade fruktansvärt ont i munnen! Vi fick faktiskt påminna oss med hjälp av gamla filmer att hon innan faktiskt hade varit en fullt fungerande häst…

Jag hade ju börjat rida logiskt då på de vuxna hästarna och även påbörjat en kurs vid hand. Helen var helt inställd på att haka på det logiska. Vi red iaf inte Mums alls på ett par veckor och jag jobbade bara med henne vid hand då, i grimma. Hon svarade superfint på arbetet vid hand och blev betydligt lugnare. Särskilt som hon märkte att det inte drog i munnen. Då vi satte igång igen hade vi bytt till ett Nova-bett för att ändra på något och vi började om på noll med logisk skritt från början. Detta var i mars i år. Så otroligt fint hon svarade på det arbetet! Redan första passet gick hon och sökte sig så fint framåt och gäspade och blev så nöjd. Vi red jättekorta pass. Så fort hon gjorde något riktigt bra så avbröt vi. Tror vi höll oss till bara skritt i minst en månad. När vi var säkra på att munnen var överstökad och skritten fungerade så började vi trava lite smått. Det gick väldigt fort från början och hon var väldigt spänd över ryggen men nästan från första passet så nådde i ändå dit vi ville, hitta en lugn trav med lång hals. Då avbröt vi direkt för att det skulle vara positivt för henne. Länge var vi rädda för att gå över gränsen. Mums har hela tiden skött sig exemplariskt och både jag och Helen har varit chockade och rörda över vilken förändring hon gjort. Denna filmen visar Mums som genomför skrittprovet i grundkursen i logisk ridning i mars.

Nu har Mums varit med på ett par liveträningar i logisk ridning och vi har fått bra verktyg att jobba med. Här är Mums på sin första logiska liveträning i början på april:

Hon har stadigt blivit bättre och bättre och tryggare och tryggare och på liveträningen v26 så galopperade faktiskt Helen henne för första gången på banan på ett halvår. Det var fantastiskt att se, även om det gick fort, haha. Jag galopperar henne inte ännu alls då jag själv är för dålig på att rida galopp och skulle bara börja bromsa henne om jag tyckte att det gick för fort men Helen är supercool. Däremot red jag ett skritt- och travpass på banan senast idag som kändes helt fantastiskt. Lugn och avspänd från första steget och fin lugn trav, ja till och med lite väl långsam nu faktiskt. Hon har börjat bli översamlad så nu kan man verkligen börja rida framåt. Jag jobbade mycket med flipperkulan i traven eftersom hon gärna lägger vikten på inner fram i svängarna och hon blev så fin, och så trött! Både fysiskt och psykiskt. Hon tvärsomnade efter passet och var så himla nöjd. Ingen ADHD så lång ögat kunde nå. Hon ger en otrolig ridkänsla nu och är ju en väldigt vacker häst.

Mums o Helen träningsveckan v 26

På liveträningen i maj fick Helen och Mums genomföra en väldigt speciell träning. Ett fokuspass som mest var träning för Helen:

Här är senaste travfilmen på Mums. Den är från förra veckan. Jämför man med första filmen på henne så är det en enorm skillnad. Otroligt kul att följa hennes utveckling nu

Den här damen kommer man att behöva gå väldigt långsamt fram med men hon är värd det. Hon litar 100 % på mig nu och jag måste verkligen förvalta det. Jag hoppas ju att vi ska kunna börja hoppa igen framöver men har inte alls bråttom. Tanken är ju att en del av hästarna ska säljas, hon var väl en av dem. Men det krävs verkligen rätt människa till henne, annars kommer det att bli fullständig katastrof och då behåller jag hellre henne till rätt tillfälle. Kanske blir hon lugnare och mindre känslig när hon blir äldre. Helen jobbar lämpligt nog just med barn med speciella behov och hon säger att ADHD barn ofta blir bättre med åldern. Får väl hoppas att det gäller för hästar också

Andra tävlingsstarten med logisk ridning

Om du har länkats hit från Logisk Ridnings hemsida så vill jag passa på att uttrycka att jag inte på något sätt längre vill förknippas med det! Jag har blivit betydligt klokare sedan dess och vill inte på något sätt att min positiva classical foundation training där mina hästar har utvecklats helt fantastiskt, som helt följer principerna inom Art2Ride, ska ge någon som helst credit till Logisk Ridning. Jag anser idag att Logisk Ridning är skadligt för hästen (har skrivit ett inlägg om det) och skulle idag aldrig någonsin utsätta mina hästar för det. Jag har själv personligen dessutom blivit illa behandlad och blåst på pengar inom Logisk Ridning. Jag har sedan dess även blivit medveten om att all information och utbildning som finns inom det logiska är ren stöld och går att hitta på internet och i välrenommerade böcker (av tex Mary Wanless). Du är välkommen med frågor om det är något du undrar över. Vill du träna hästar på ett ergonomiskt och hästvänligt sätt rekommenderar jag definitivt att du istället kollar upp Art2Ride.com.

Med vänlig hälsning Anne Saari

Vi har varit och tävlat igen, jag och Oxygen! ☺ Hon har känts väldigt fin på träningarna och senaste två veckorna har det hänt jättemycket även med galoppen som jag själv innan haft problem med. Tyvärr har jag inte ridit några som helst programdelar sedan 3:e maj då vi senast var ute och då var det bara en LC:1, men vi har ju verkligen filat på detaljer och när hästen är lyhörd och lyssnar på fina hjälper blir ju det mesta enkelt. Så i onsdags red jag för första gången igenom programmet, LA:3. ”Svårigheter” som ingår är bland annat inridning i galopp, skänkelvikning, 10m volter, ryggning och förvänd galopp. Faktum är att när jag red igenom programmet här hemma kändes det mesta enkelt. Jag blev jätteglad och förvånad men det bevisar ju bara att vi ändå håller på med rätt saker på träning. Oxy lyssnade superfint på mitt bäcken och gjorde fina hörn och jag hade full koll på hennes kropp i 10m volterna och övergångarna. Inridningen satt som en smäck redan på första försöket. Det som inte fungerade då var den förvända galoppen. Hon översamlade sig i förberedelsen och när jag då ”lättade av” i sitsen för att hon skulle gå fram så tog hon det som att hon skulle bryta av. Galoppökningarna kändes också sådär, men helt ok för att vara oss.

?????????????

Då jag visste att vi skulle få synpunkter på formen så ägnade jag sista passet innan tävlingen åt att länga ut hennes hals/överlinje i skritt. Lindah har tipsat om det och visat hur jag ska göra och det är för att Oxys huvud ska kunna ha en större chans att hamna på plats, där domaren vill ha det. Inte för att jag då drar ihop henne utan för att överlinjen faktiskt räcker till på riktigt (även om den inte gör det fullt ut ännu). Det gjorde jag hela det passet och avslutade bara med att fila ett par gånger på den förvända galoppen. Det gick redan lite bättre men hon bröt ändå av några gånger. Hon fick vila dagen innan tävlingen då jag själv var i Falsterbo och det brukar ändå bara göra henne gott. Det var all förberedelse vi hann med inför den här starten.
Jag hade alltså en plan och ett självförtroende när det gällde hur fint Oxy lyssnar på mina hjälper. Jag tänkte själv ta tävlingen som ren träning och var ju redan medveten om ungefär vad domaren skulle påpeka. Jag red fram i 30 minuter varav 20 min skritt och Oxy kändes faktiskt helt fantastisk på framridningen. Hon lyssnade superfint på mina hjälper, formen var helt klart godkänd och den förvända galoppen fungerade. Jättekul! ☺ Däremot tycker jag att det märktes att hon var lite irriterad på nosgrimman som jag ju tvingas ha på tävling. Om man alltid rider utan annars så är det klart att hästen undrar varför den plötsligt ska sitta där… Det märktes mest i ryggningen tyckte jag men det fick ju helt enkelt vara så. Jag gick på gamla erfarenheter och red fram ända tills det var dags för start. Först då gick jag mot tävlingsbanan. Mitt största misstag! Tävlingsbanan ligger nämligen helt skild från framridningen. Man ska passera ett par hus, maskiner och hinderprylar. Själva tävlingsbanan är sedan nedsänkt och det satt publik på ena sidan och domaren sitter lätt ovanför i en transport. När vi närmar oss ser Oxy en annan häst på banan, alltså bara ett guppande huvud och det dök upp an annan häst hastigt ur ridhuset bredvid. Så hon var hyperspänd när vi gick in på banan, och det gjorde vi alltså direkt. Såhär i efterhand borde jag skrittat dit 5 min innan så att Oxy kunde stå och kolla in omgivningen lite innan, men hon brukar inte bry sig om sådant.
Hon var sedan jättespänd inne på banan och skyggade först lite för domaren. Jag hann sedan bara en långsida ner så visslade domaren igång oss. När jag då kom till kortsidan vid A, fortfarande bara i trav, så var det tvärstopp! Oxy tänkte för sitt liv inte gå DÄR vid DET livsfarliga buskaget.. Jag blev lite ställd för så har hon aldrig gjort innan. Det tog en stund innan jag ens fick henne i närheten och sedan var jag ju tvungen att starta. Det gjorde jag i vänster galopp och skulle ju tvingas ner till den kortsidan igen och vända upp vid A. Det gick ju sådär kan jag säga, haha, men jag hittade in till mittlinjen något tvärande från hörnet innan och hon tog halten fint men ställde sig lite snett och spänt. Och, eftersom vi tog för lång tid på oss innan vi kom igång fick vi avdrag för en felridning direkt. Inte så bra start kanske men när jag travade framåt kändes hon väldigt fräsch och på första mellantraven fick vi en 7:a, det är jag väldigt nöjd med på henne eftersom det är vår svaghet ännu. Jag hade sedan problem vid den bortre kortsidan hela programmet och fick därför väldigt dåliga förberedelser till våra skänkelvikningar som blev bedömda som 6 och 6.5. Allt vi gjorde i andra änden av banan vid domaren, som 10m volterna, kändes däremot väldigt bra. Halt och ryggning skulle också ske vid A och det gick över förväntan och i halslängningen/överstrykningen var hon väldigt fin när jag väl vågade länga på tygeln (hon var ju fortfarande så spänd från det hörnet där man börjar). Galoppdelen kändes över lag helt ok och vi fick inga avbrott i den förvända, jo ett halvt faktiskt men det såg inte domaren så vi fick 7 på båda förvända som har koefficient 2.

Bed LA:3 Oxygen Harplinge 150713Bed Oxygen LA:3 Harplinge 150713

Jag blev ju helt överrumplad av Oxy. Jag vet inte om jag hanterade det rätt heller men vi lyckades ju iaf genomföra programmet. Helt klart börjar hon ändra sig väldigt mycket och jag hänger tydligen inte riktigt med. Jag var över lag supernöjd med henne och tyckte själv att jag lyckades sitta helt ok. Oxy sket ju däremot fullständigt i precis alla mina bäckenvinklar, spända rumpor och tyngdhjälper på den ”farliga” kortsidan. Hemma sitter jag och detaljfilar varje travsteg med mitt bäcken och det går jättebra. Nu kunde jag inte riktigt rida så ”fint” som jag ville och jag fick vara glad för att vi öht tog oss förbi den där kortsidan och lyckades göra alla rörelser hyfsat. Jag var som sagt ändå jättenöjd med känslan på Oxy, som ju var supertaggad. Hon är så underbar när hon verkligen bjuder på framåt. Däremot tappar hon ju lite av sina fina bakben då och även om domaren skriver i kommentaren att hon vill ha mer påskjut så VET jag att hon eg menar bättre vinklade, bärande, aktiva bakben (jag har ridit många starter för denna domare, hon kände nog inte heller igen Oxy, haha) alltså tvärt om vad påskjut nu betyder för mig iaf. Den ojämna bjudningen kom ju från den kortsidan och är helt rätt bedömt, och att Oxy var för öppen i formen ofta vet jag ju också. Nu vet jag att vi egentligen kan bättre där än vi lyckades visa upp men när Oxy blev så spänd tappade vi där och jag vägrar fortfarande dra ihop henne med våld, det får vara som det är tills vi hittar rätt. Den enda kommentaren som förbryllar mig är ”driv mer i takt med skänklarna”. Jag var ju så nöjd med att jag lyckades sitta ganska stilla och INTE flaxa med benen. Hade faktiskt velat fråga henne vad hon menade där. Jag kanske såg ut som jag bara åkte häst men så är det ju inte, som ni vet ? Vi slutade på 65.6% vilket ändå är en av våra bästa rundor någonsin i LA:3. Jag tyckte verkligen att det var jättekul och jag såg ganska många trevliga ekipage och ingen hård ridning. Iaf inte jämfört med vad jag såg i Falsterbo i lördags. Nu har vi nästa start planerad till början av augusti och då ska jag vara mer beredd på Oxys nya jag och vara lite smartare i mina val på tävlingsplatsen.